Markus Lüpertz: Zwielicht

Myth, fragment and the modern hero

Myth never disappears from art. It only changes its form.

In European art history, myth returns again and again as a mirror of its own time. In Markus Lüpertz, however, it appears not as a historical inheritance but as a living structure within painting itself. Since the 1960s, Lüpertz has consistently returned to the classical pictorial tradition — mythological figures, heroic sculpture and the monumental figure — but always in a form in which its stability has been broken open. The classical body is fragmented, the landscape becomes uncertain, and the image balances between control and dissolution. Within this field of tension, Lüpertz has developed a painting that both confronts and renews the European pictorial tradition.

When Lüpertz emerged in West Germany in the decades after the Second World War, painting found itself in an ideologically charged landscape. The international art scene was marked by minimalism, conceptual art and new forms of mass-media image culture. In Britain, artists such as Richard Hamilton had established Pop art’s analytical gaze on the visual culture of the day.

At the same time, several parallel approaches to historical and mythological pictorial traditions were developing within the British art scene. In Joe Tilson, motifs from Greek and Roman mythology recurred in graphic and symbolic compositions in which the ancient world was filtered through a modern visual structure. In Eduardo Paolozzi, classical references appeared in a more complex dialogue between the formal language of antiquity, industrial aesthetics and popular culture.

Lüpertz relates to the same historical material, but from a different position. Where Hamilton analyses the image-flows of the present, and where Tilson and Paolozzi often treat myth as cultural signs or visual systems, Lüpertz seeks to restore to it a bodily and existential presence. His figures do not appear as quotations from history but as living figures in the space of painting. For him, myth functions not primarily as reference but as experience.

Lüpertz formulated this position as early as the mid-1960s through the concept of dithyrambic painting (Dithyrambische Malerei). The word “dithyramb” originates in ancient Greek poetry and is bound to the cult of Dionysus, the god of ecstasy and transformation. Dithyrambs were performed collectively in music and dance and celebrated the dissolution of boundaries between individual and collective, between order and chaos.

For Lüpertz, this tradition became a model for how painting could be understood anew. The painting was not to imitate reality but to create an event — a space in which form arises out of gesture, instinct and painterly energy. The image becomes a field of tension in which control and spontaneity coexist.

This idea lies close to the philosophy of Friedrich Nietzsche, in particular his analysis in The Birth of Tragedy of the relationship between the Apollonian and the Dionysian. Nietzsche described Greek tragedy as the result of two opposing forces: the Apollonian, which stands for form and clarity, and the Dionysian, which represents ecstasy, dissolution and creative chaos.

Lüpertz’s painting moves precisely within this field of tension. In his images, recognisable forms appear — people, animals and landscapes — but these forms are constantly destabilised through colour, gesture and painterly improvisation. Order arises, but is at the same time threatened by dissolution.

As the artist himself has put it: “Painting is not about depicting the world. It is about creating a new reality.”

Painting

The three paintings in the exhibition — Das Warten, Rote Schnecke and Zwielicht (2024) — show this pictorial world in concentrated form.

In Das Warten, a crouching female figure appears in an open landscape beside the body of a fallen animal. The pictorial space is built up of broad fields of colour and fragmentary forms. The figure seems to be in a state of stillness — a moment between action and reflection.

In Rote Schnecke, the balance of the composition is broken by an intensely red spiral form in the foreground. It functions less as a literal snail than as a symbolic intrusion into the pictorial space. The colour appears almost as an autonomous element, a sign of transformation in the midst of the muted landscape.

In Zwielicht, this uncertainty deepens. A standing nude figure appears beside a tree, while a fish-like body lies in a band of water below. The image is in a state of transition — between day and night, between clarity and darkness.

Together, these three paintings can be read as a subtle sequence: waiting, transformation, twilight. The figures appear in a state of uncertainty in which body and landscape seem to be in an ongoing displacement. The human body no longer appears as a stable classical ideal but as something more vulnerable and open. In this sense the paintings already intimate the question that later becomes central to the exhibition’s sculptures: what remains of the heroic body in the modern world? The classical figure appears here not as triumph but as a body in transformation.

Sculpture — Hercules, the fragmented body

If the paintings examine the psychological dimension of myth, the sculptures take its bodily form as their theme.

The painted bronze sculptures from the series Herkules Entwurfsmodelle (2009–2010) reinterpret the classical figure of Hercules. In the ancient tradition, Hercules represented the ideal body — strength, harmony and moral force.

In Lüpertz this ideal image dissolves. In sculptures such as Herkules Entwurfsmodell 1 – Torso, Herkules Entwurfsmodell 6, Herkules Entwurfsmodell 27 and Herkules Entwurfsmodell 31, the body appears distorted and fragmented. Limbs are exaggerated or broken off, and the surfaces are left raw and expressive.

Colour reinforces this dissolution. Fields of blue, red, green and yellow divide the body into zones and transform the bronze sculpture into something that almost resembles a three-dimensional painting.

The hero no longer appears here as a classical ideal but as a post-heroic figure — monumental yet vulnerable, powerful yet fractured.

Works on paper

The exhibition also includes a larger group of works on paper from 2025. These works offer a more direct insight into the artist’s working process.

Figures recur in various forms — standing bodies, animals, mythological figures and hybrid forms. Line and colour interact freely, and the motifs seem to arise out of the very act of drawing.

The works on paper thus function as a laboratory for Lüpertz’s pictorial world.

The Lüpertz universe

A Romantic resonance

Lüpertz’s art can also be understood in relation to an older German tradition: Romanticism. In the nineteenth century, artists such as Caspar David Friedrich placed solitary figures in vast landscapes in order to explore existential and metaphysical questions.

A similar atmosphere recurs in many of Lüpertz’s paintings. The figures find themselves in open landscapes that seem to hover between reality and dream. But where Friedrich sought stillness, Lüpertz introduces instability. Gesture breaks the harmony and replaces the Romantic balance with a modern sense of uncertainty.

A wider perspective

Seen in a wider art-historical perspective, Lüpertz’s work can be understood at the intersection of several different traditions. On the one hand, his art connects to the German philosophical and aesthetic tradition in which thinkers such as Friedrich Nietzsche formulated the relationship between creative force, myth and artistic form. On the other, there is a resonance with the Romantic pictorial world of Caspar David Friedrich.

At the same time, Lüpertz’s art appears in dialogue with post-war British art — from Richard Hamilton to Joe Tilson and Eduardo Paolozzi — in which historical and mythological motifs also recur, but most often filtered through the visual culture of the present.

In Lüpertz these different lines gather into a painting in which myth is no longer a historical quotation but a living pictorial structure.

Myth in the present

Seen together, the paintings and sculptures in this exhibition appear as two aspects of the same inquiry. In the paintings — Das Warten, Rote Schnecke and Zwielicht — the figure appears in a landscape marked by waiting, transformation and twilight. In the Hercules sculptures this instability takes bodily form. The classical hero appears fragmented and displaced.

Lüpertz does not reject the classical tradition. He reshapes it.

Myth returns — but in altered form. It no longer appears as a stable ideal but as an open pictorial language in which modern experience can still be mirrored.

As the artist himself has put it: “Art is not democracy.”

In Lüpertz’s art the past returns not as nostalgia but as transformation — something that continually arises anew in the act of painting.

— Edvard Thordén

Biography

Markus Lüpertz is one of Germany’s most prominent contemporary artists, whose significance for the development of post-war and contemporary art is considerable. He was born on 25 April 1941 in Liberec (then Czechoslovakia, today the Czech Republic) and grew up in Rheydt in the Rhineland. Raised in an artistically inclined environment, he came into contact with art early, which laid the foundation for his future path. At the age of fifteen he began his studies at the Werkkunstschule in Krefeld and continued thereafter at the Kunstakademie Düsseldorf, where he was influenced by, among others, Joseph Beuys and by the world of ideas of German Expressionism.

During the 1960s, after travels to Paris, Lüpertz’s artistic practice developed in a more independent and experimental direction. His early painting attracted attention and came to exert a considerable influence. His family’s experience of being forced to flee their home town during his childhood, owing to associations with National Socialism, helped shape his view of history and identity — themes that recur throughout his work.

Lüpertz works across a broad spectrum of media, including painting, sculpture, printmaking and literature. His visual language is characterised by powerful brushstrokes, intense colours and a distinctive combination of figurative and abstract elements. Central to his work is an investigation of the human form, often brought together with historical, mythological and biblical motifs. His so-called “dithyrambic” style challenges the viewer by uniting the recognisable with the abstract in complex and interpretable compositions.

As an artist, Lüpertz has consistently questioned prevailing norms and conventions. He developed his own visual language at a time when abstract expressionism and Pop art dominated, and his willingness to break established rules has made him both controversial and influential. Over the course of his career he has also played a significant role as a teacher, not least as rector of the Kunstakademie Düsseldorf for 22 years, where he taught several generations of artists.

His work is represented in leading collections, including the Museum of Modern Art in New York and the National Gallery of Art in Washington, D.C., and has been shown in major exhibitions around the world. Retrospective presentations, among them in the United States and at the Moscow Museum of Modern Art, have further consolidated his international standing.

Markus Lüpertz’s œuvre is marked by a unique synthesis of modernism and classicism, in which traditional motifs and techniques meet a contemporary expression. Through his consistent exploration of history, form and material — including his characteristic bronze sculptures — he has created works that both mirror and problematise post-war Germany.

Selected public collections

• Albertina Museum, Vienna, Austria
• ARoS Aarhus Kunstmuseum, Aarhus, Denmark
• Astrup Fearnley Museum of Modern Art, Oslo, Norway
• Bilbao Fine Arts Museum, Bilbao, Spain
• Broad Art Foundation Collection, CA
• Centre Pompidou – Musée National d’Art Moderne, Paris, France
• Fine Arts Museums of San Francisco, San Francisco, CA
• Gemeentemuseum Den Haag, Netherlands
• Harvard University Art Museums, Cambridge, MA
• IVAM – Institut Valencià d’Art Modern, Valencia, Spain
• Kunstmuseum Bonn, Bonn, Germany
• Louisiana Museum of Modern Art, Humlebæk, Denmark
• Ludwig Museum, Budapest, Hungary
• Museum Abteiberg, Mönchengladbach, Germany
• Museum Ludwig, Cologne, Germany
• National Gallery of Australia, Parkes, Australia
• Neues Museum Weserburg Bremen, Bremen, Germany
• Sammlung Essl – Kunsthaus, Klosterneuburg, Austria
• Schleswig-Holstein Museum, Germany
• Stedelijk Museum, Amsterdam, Netherlands
• Tate Modern, London, England
• UBS Art Collection, USA
• University of South Florida Contemporary Art Museum, FL
• Von der Heydt-Museum, Wuppertal, Germany
• VP Bank Group Collection, Germany

---

Originaltext (svenska)

Den ursprungliga svenska texten, som publicerad i utställningskatalogen.

Myt, fragment och den moderna hjälten

Myten försvinner aldrig ur konsten. Den förändrar bara sin form.

I den europeiska konsthistorien återkommer myten ständigt som en spegel för sin egen tid. Hos Markus Lüpertz framträder den emellertid inte som ett historiskt arv utan som en levande struktur inom själva måleriet. Sedan 1960-talet har Lüpertz konsekvent återvänt till den klassiska bildtraditionen – mytologiska gestalter, heroisk skulptur och den monumentala figuren – men alltid i en form där dess stabilitet har brutits upp. Den klassiska kroppen fragmenteras, landskapet blir osäkert och bilden balanserar mellan kontroll och upplösning. I detta spänningsfält har Lüpertz utvecklat ett måleri som både konfronterar och förnyar den europeiska bildtraditionen.

När Lüpertz trädde fram i Västtyskland under decennierna efter Andra världskriget befann sig måleriet i ett ideologiskt laddat landskap. Den internationella konstscenen präglades av minimalism, konceptkonst och nya former av massmedial bildkultur. I Storbritannien hade konstnärer som Richard Hamilton etablerat popkonstens analytiska blick på samtidens visuella kultur.

Samtidigt utvecklades inom den brittiska konstscenen flera parallella förhållningssätt till historiska och mytologiska bildtraditioner. Hos Joe Tilson återkom motiv från den grekiska och romerska mytologin i grafiska och symboliska kompositioner där antikens värld filtrerades genom en modern visuell struktur. Hos Eduardo Paolozzi framträdde klassiska referenser i en mer komplex dialog mellan antikens formspråk, industriell estetik och populärkultur.

Lüpertz förhåller sig till samma historiska material men från en annan position. Där Hamilton analyserar samtidens bildflöden och där Tilson och Paolozzi ofta behandlar myten som kulturella tecken eller visuella system, försöker Lüpertz återge den en kroppslig och existentiell närvaro. Hans gestalter uppträder inte som citat ur historien utan som levande figurer i måleriets rum. Myten fungerar hos honom inte främst som referens utan som erfarenhet.

Denna hållning formulerade Lüpertz redan i mitten av 1960-talet genom begreppet dityrambiskt måleri (Dithyrambische Malerei). Ordet ”dityramb” har sitt ursprung i den antika grekiska poesin och är knutet till kulten kring Dionysus, extasens och förvandlingens gud. Dityramber framfördes kollektivt i musik och dans och firade upplösningen av gränser mellan individ och kollektiv, mellan ordning och kaos.

För Lüpertz blev denna tradition en modell för hur måleriet kunde förstås på nytt. Målningen skulle inte imitera verkligheten utan skapa en händelse – ett rum där form uppstår ur gest, instinkt och målerisk energi. Bilden blir ett fält av spänning där kontroll och spontanitet samexisterar.

Denna idé ligger nära filosofin hos Friedrich Nietzsche, särskilt hans analys i The Birth of Tragedy av relationen mellan det apolloniska och det dionysiska. Nietzsche beskrev den grekiska tragedin som resultatet av två motsatta krafter: det apolloniska, som står för form och klarhet, och det dionysiska, som representerar extas, upplösning och skapande kaos.

Lüpertz måleri rör sig just i detta spänningsfält. I hans bilder framträder igenkännbara former – människor, djur och landskap – men dessa former destabiliseras ständigt genom färg, gest och målerisk improvisation. Ordning uppstår men hotas samtidigt av upplösning.

Som konstnären själv har uttryckt det: ”Måleriet handlar inte om att avbilda världen. Det handlar om att skapa en ny verklighet.”

Måleri

De tre målningarna i utställningen – Das Warten, Rote Schnecke och Zwielicht (2024) – visar denna bildvärld i koncentrerad form.

I Das Warten framträder en hukande kvinnogestalt i ett öppet landskap bredvid kroppen av ett fallet djur. Bildrummet är uppbyggt av breda färgfält och fragmentariska former. Figuren tycks befinna sig i ett tillstånd av stillastående – ett ögonblick mellan handling och reflektion.

I Rote Schnecke bryts kompositionens balans genom en intensivt röd spiralform i förgrunden. Den fungerar mindre som en bokstavlig snigel än som ett symboliskt intrång i bildrummet. Färgen framträder nästan som ett autonomt element, ett tecken på förvandling mitt i det dämpade landskapet.

I Zwielicht fördjupas denna osäkerhet. En stående nakenfigur framträder bredvid ett träd, medan en fiskliknande kropp ligger i ett band av vatten nedanför. Bilden befinner sig i ett övergångstillstånd – mellan dag och natt, mellan klarhet och dunkel.

Tillsammans kan dessa tre målningar läsas som en subtil sekvens: väntan, förvandling, skymning. Figurerna framträder i ett tillstånd av osäkerhet där kropp och landskap tycks befinna sig i en pågående förskjutning. Den mänskliga kroppen framstår inte längre som ett stabilt klassiskt ideal utan som något mer sårbart och öppet. I denna bemärkelse antyder målningarna redan den fråga som senare blir central i utställningens skulpturer: vad återstår av den heroiska kroppen i den moderna världen? Den klassiska gestalten framträder här inte som triumf utan som en kropp i förändring.

Skulptur — Herkules, den fragmenterade kroppen

Om målningarna undersöker mytens psykologiska dimension gör skulpturerna dess kroppsliga form till sitt tema.

De målade bronsskulpturerna ur serien Herkules Entwurfsmodelle (2009–2010) omtolkar den klassiska gestalten Hercules. I den antika traditionen representerade Herkules den ideala kroppen – styrka, harmoni och moralisk kraft.

Hos Lüpertz upplöses denna idealbild. I skulpturer som Herkules Entwurfsmodell 1 – Torso, Herkules Entwurfsmodell 6, Herkules Entwurfsmodell 27 och Herkules Entwurfsmodell 31 framträder kroppen förvrängd och fragmenterad. Lemmar överdrivs eller bryts av och ytorna lämnas råa och expressiva.

Färgen förstärker denna upplösning. Fält av blått, rött, grönt och gult delar kroppen i zoner och förvandlar bronsskulpturen till något som nästan liknar ett tredimensionellt måleri.

Hjälten framstår här inte längre som ett klassiskt ideal utan som en postheroisk figur – monumental men sårbar, kraftfull men splittrad.

Arbeten på papper

Utställningen innehåller även en större grupp arbeten på papper från 2025. Dessa verk ger en mer direkt inblick i konstnärens arbetsprocess.

Figurer återkommer i olika former – stående kroppar, djur, mytologiska gestalter och hybrida former. Linje och färg samverkar fritt och motiven tycks uppstå ur själva teckningsakten.

Arbetena på papper fungerar därför som ett laboratorium för Lüpertz bildvärld.

Lüpertz universum

En romantisk resonans. Lüpertz konst kan också förstås i relation till en äldre tysk tradition: romantiken. Under 1800-talet placerade konstnärer som Caspar David Friedrich ensamma gestalter i vidsträckta landskap för att utforska existentiella och metafysiska frågor.

En liknande atmosfär återkommer i många av Lüpertz målningar. Figurerna befinner sig i öppna landskap som tycks sväva mellan verklighet och dröm. Men där Friedrich sökte stillhet introducerar Lüpertz instabilitet. Gesten bryter harmonin och ersätter den romantiska balansen med en modern känsla av osäkerhet.

Ett vidare perspektiv. Sett i ett vidare konsthistoriskt perspektiv kan Lüpertz arbete förstås i skärningspunkten mellan flera olika traditioner. Å ena sidan knyter hans konst an till den tyska filosofiska och estetiska traditionen där tänkare som Friedrich Nietzsche formulerade relationen mellan skapande kraft, myt och konstnärlig form. Å andra sidan finns en resonans med den romantiska bildvärlden hos Caspar David Friedrich.

Samtidigt framträder Lüpertz konst i dialog med den brittiska efterkrigskonsten – från Richard Hamilton till Joe Tilson och Eduardo Paolozzi – där historiska och mytologiska motiv också återkommer, men oftast filtrerade genom samtidens visuella kultur.

Hos Lüpertz samlas dessa olika linjer i ett måleri där myten inte längre är ett historiskt citat utan en levande bildstruktur.

Myten i nuet. Sett tillsammans framträder målningarna och skulpturerna i denna utställning som två aspekter av samma undersökning. I målningarna – Das Warten, Rote Schnecke och Zwielicht – framträder figuren i ett landskap präglat av väntan, förvandling och skymning. I Herkulesskulpturerna tar denna instabilitet kroppslig form. Den klassiska hjälten framträder som fragmenterad och förskjuten.

Lüpertz avvisar inte den klassiska traditionen. Han omformar den.

Myten återkommer – men i förändrad gestalt. Den framträder inte längre som ett stabilt ideal utan som ett öppet bildspråk där den moderna erfarenheten fortfarande kan speglas.

Som konstnären själv uttryckt det: ”Konsten är inte demokrati.”

I Lüpertz konst återvänder det förflutna inte som nostalgi utan som transformation – något som ständigt uppstår på nytt i måleriets handling.

— Edvard Thordén

Biografi

Markus Lüpertz är en av Tysklands mest framstående samtidskonstnärer, vars betydelse för efterkrigstidens och den samtida konstens utveckling är omfattande. Han föddes den 25 april 1941 i Liberec (dåvarande Tjeckoslovakien, idag Tjeckien) och växte upp i Rheydt i Rheinland. Uppvuxen i en konstnärligt präglad miljö kom han tidigt i kontakt med konsten, vilket lade grunden för hans framtida bana. Vid femton års ålder påbörjade han sina studier vid Werkkunstschule i Krefeld och fortsatte därefter vid Kunstakademie Düsseldorf, där han påverkades av bland andra Joseph Beuys samt av den tyska expressionismens idévärld.

Under 1960-talet, efter resor till Paris, utvecklades Lüpertz konstnärliga praktik i en mer självständig och experimentell riktning. Hans tidiga måleri väckte uppmärksamhet och kom att få ett betydande inflytande. Familjens erfarenhet av att tvingas fly sin hemstad under hans barndom, till följd av kopplingar till nationalsocialismen, bidrog till att forma hans syn på historia och identitet — teman som återkommer i hans konstnärskap.

Lüpertz arbetar i ett brett spektrum av medier som måleri, skulptur, grafik och litteratur. Hans bildspråk kännetecknas av kraftfulla penseldrag, intensiva färger och en säregen kombination av figurativa och abstrakta element. Centralt i hans verk är en undersökning av den mänskliga formen, ofta sammanförd med historiska, mytologiska och bibliska motiv. Hans så kallade ”dityrambiska” stil utmanar betraktaren genom att förena det igenkännbara med det abstrakta i komplexa och tolkningsbara kompositioner.

Som konstnär har Lüpertz konsekvent ifrågasatt rådande normer och konventioner. Han utvecklade sitt eget visuella språk i en tid då abstrakt expressionism och popkonst dominerade, och hans vilja att bryta mot etablerade regler har gjort honom både omdiskuterad och inflytelserik. Under sin karriär har han också haft en betydande roll som pedagog, inte minst som rektor för Kunstakademie Düsseldorf under 22 år, där han utbildade flera generationer konstnärer.

Hans verk finns representerade i ledande samlingar, däribland Museum of Modern Art i New York och National Gallery of Art i Washington D.C., och har visats i omfattande utställningar världen över. Retrospektiva presentationer, bland annat i USA och vid Moskvas museum för modern konst, har ytterligare befäst hans internationella ställning.

Markus Lüpertz konstnärskap präglas av en unik syntes av modernism och klassicism, där traditionella motiv och tekniker möter ett samtida uttryck. Genom sitt konsekventa utforskande av historia, form och material — inklusive hans karakteristiska bronsskulpturer — har han skapat verk som både speglar och problematiserar efterkrigstidens Tyskland.